Är min kärlek tillräcklig?
Är min omtanke nog för dig?
Är min oro inte allt för stor?

Du verkar så sårad av min kärlelk.
Du verkar så trött på min omtanke.
Du verkar rasande på denna oro.

Min kärlek är allt jag kan ge.
Min omtanke är allt jag vet.
Min oro är av omtankes skäl.

?

Ju fler gånger du säger "jag saknar dig" eller "jag älska dig" till folk,

desto mindre känns det som om du saknar just mig, eller älskar just mig..

Det blir en vrickad situation för du ser det inte som jag.

Jag använder inte dom orden till vem som helst.

 

Men jag skulle aldrig kunna tala om för dig att jag mår dåligt av det.

Jag vet att du inte gillar när jag reagerar på att du säger "jag älskar dig" till dina tjejkompisar.

Jag antar att jag måste acceptera det, men det är svårt att dela dig. Jag vet att jag måste.

Och jag gör ju det, men inte utan smärta. Det kan jag erkänna..

 

Jag är rädd, det är allt. Sen är jag kanske lite självisk, men det kan vi ta en annan gång.

Jag är rädd att jag ska bli lämnad.. Och jag vet, jag vet att jag inte hade klarat de.

Jag har fallit så hårt för dig så att jag har skrapsår på båda mina knän.

Och bara känslan av att du inte skulle vara med mig får mina ögon att bli ledsna.

Känslan när du ringer vill jag aldrig vara utan, jag blir helt lycklig.

Du kan fråga vem som helst, jag blir helt hög när jag pratar med dig.

 

Men känslan när du inte ringer.. när du glömmer mig.

Jag vet att du kanske inte gör det med flit, men det tär på mig något otroligt.

Du vet hur jag tänker för mycket.. när du inte ringer så ger du mig utymme att tänka

på saker som jag inte alls borde (eller vill) tänka på, men jag gör det endå..

 

Allting har förändrats, förut va det alltid du som smsade hela tiden och

jag fick panik för att jag inte hann svara på alla..

nu är det jag som smsar massor men du svarar inte så ofta. jag vet inte vad det beror på..

Eller när jag smsar ibland på kvällen och berättar hur mycket jag älskar dig, dom smsen svarar du aldrig på längre.. det gjorde du förut och jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag hade fått ett sånt sms från dig när jag vaknade. Det va underbart.. Det har inte hänt på länge nu.

Kanske blir du bara trött på mig och lägger ifrån dig mobilen.

 

Jag längtar iallafall tills nästa sånt sms och..

jag älskar fortfarande dig mest i hela hela världen.

Men jag tänkte bara, att om du någon gång läser här så vet du.

För jag hade ärligt talat inte kunnat säga det.

Jag skäms faktist lite föratt jag blir såhär ledsen, men det är så.

Jag är inte så van vid att folk säger att dom älskar alla sina vänner.

Men jag antar att ordet "älskar" har en annan innebörd för dig. eller nått.

Ingenting verkar passa dig till sättet
Ingenting som inte är från vettet.
Ingenting verkar vara till ditt behag
Ingenting verkar vara i ditt slag
Ingenting som är jag.

Jag känner mig längre, fast jag inte är så lång.

Sängen känns större, inte alls lika trång.

 

Jag mår bättre, känner solens energi.

Lyssnar på Winnerbäck, känner mig fri.

 

Känn dig svag, gråt om du vill,

men jag vill inte försöka en gång till.

Jag har nog med ärr, här och var,

men här finns ingenting, ingenting finns kvar.

Allting försvann, med sista steget du tog.

Du blåste ut glädjen, allting dog.

Kämpa inte ihjäl dig, det tjänar inget till.

För att försöka igen är det sista jag vill.

Det känns så mycket bättre nu.
men tänk om samma känslor kommer tillbaka.
Kan jag räkna med att du håller vad du lovat och räddar mig?
räddar mig ur allt jag inte vill vara en del av?

---

Fan va allt är så jävla krångligt.
Alla bara gör saker utan att tänka. Ja så känns det iallafall för mig som står här och ser på,
medans folk tar av mig. Tar av min andra halva.
VARFÖR vill jag skrika i era ansikten. TÄNKER NI INTE längre än era näsor räcker eller?
Tänker ni inte att ni nog inte borde göra så, att ni kanske borde visa lite respekt.
Om ni nu inte vill visa honom respekt, SÅ VISA FÖR MIG.
För jag mår så jävla piss av att ni håller på.

Och sure, jag tror verklige verkligen verkligen inte att han skulle göra något.
Men jag kan ju fan inte lite på att någon av er inte gör något.
Ni verkar helt opålitliga, så som ni håller på. Jävla woo-girls.

mönstren blir allt tydligare,

och du beter dig mycket ytligare.

för länge sen trodde ja att det fanns något mer.

 

Du klagar över alla mina fel,

Men fattar du inte att du också har en rimlig del.

Man måste vara två föratt bråka.

 

Vet du hur jävla otillräcklig jag känner mig.

Vet du hur sjukt illa jag mår.

Vet du så mycket ångest jag får?

 

 

Du säger så mycket, jag hänger med så gott jag kan.
Fan hur ska jag orka när du inte alltid är sann.
Varför säger du saker som är lögner rakt av?
vafan är det för jävla stil?
att du ska tala sanning är väl inte ett så jävla stort krav?

Du är pirret i magen, du är leendet jag bär.
Om det inte vore för dig så hade jag aldrig varit här.
Känslorna bubblar som sockerdricka.
Jag vill aldrig leva utan dig.

Om du nångång slutar att andas ska jag andas för dig,
Jag ska finnas där hela tiden så som du gör för mig.
Och om du nångång känner dig ensam eller bara behöver en hand,
Ska jag finnas där föratt ge dig en för vi tillhör,
Ja vi tillhör varann.

Saknaden av dina fotsteg mjuknar sakta bort

Jag saknar allt mer, men minnen tynar till grått

Jag känner med mina känslor som bara är

fulla av meningslöst hopp som bara finns där

 

jag kommer aldrig fatta, jag kommer aldrig förstå

att jag aldrig kommer att bli lika lycklig som då

De blir allt lättare med tiden, men tiden rinner ut

Jag kommer att stå kvar här när tårarna tagit slut

 

Frågan är om du kommer stå brevid mig.

Men det återstår att se.

Och du tystnar om natten, du är vettskrämd

men du kan inte låta bli

trots att jag inte längre ler

 

Din bästa vän är ovissheten

jag satsar och tänder ljuset, trots att du

hatar att klä av dig när jag ser

Såhär ibland, då tänker jag på dig

Och säg mig älskling, vad tänker du på då?

Tänker du på frihet, kan det vara så?

 

Kanske du gjorde fel, men inget att göra nu.

Vem var det som lämnade, var det du?

När man gör fel, det är då det blir så.

Känn dig svag, gråt om du vill,

men jag vill inte försöka en gång till.

Det är svårt att tänka bort, hjärtat största del.

Var det du eller jag som gjorde fel?

 

Det är svårt att vara utan, hjärtats varma slag.

Jag orkar inte stå, måste tänka efter ett tag.

 

Jag har sår på hjärtat mitt,

som aldrig kommer gå bort.

Kan inte ändra eller gå tillbaks

för detta är det enda hjärtat jag fått.

 

Att inte gråta är så svårt, när ögonen vill

och att kinden redan är våt det hjälper inte till

 

Det är svårt att leva utan dina andetag.

Jag gråter ofta, känner mig så svag.

 

Om du nångång ser tillbaka på oss.

Va tänker du på då?

Inte är det kärlek du tänker på förstås.

Är det frihet, kan det vara så?

 

Nu är du fri, känns det bättre än förr?

Du kan inte gå tillbaks, du har stängt vår dörr.

 

Jag har kastat nyckeln och du glömde din nånstans.

Förlåt mig för det här, men det finns ingen andra chans.

 

Du dödar mig långsamt,

likt blommorna gör föratt vara vackrast.

 

Det ser så härjat, vilset och fel ut
när man ser genom hålen där det fanns fönster förut.

 

Man känner sig trasig, utan makt att försvara.
Att inte kunna skydda allt man har, allt det underbara.

 

Att se någon riva det du byggt på sen du vet inte när.
Det kväver känslan av kärlek, och lämnar spår både här och där.

 

Att kunna ge fast du ingenting har är en chansning i sig.
Man vet aldrig vad dem tar, kanske tar de lusten ur dig.

 

Riv aldrig ner någon annans drömmar, min vän.
För vad händer om någon river dina drömmar sen?